att älska meningslöst skit

Jag fastnar i mina egna värdelösa ord.
Fastnar i försöken att bygga mig en sköld som håller,
när jag vet så väl att det aldrig kommer lyckas.
Jag fastnar i mina egna känslor,
blir oförmögen att se bakom dem, in i andras.

The nostalgia is everything.
The resentment I feel towards the world and her people is intrusive.
What I owe the world is nothing,
except an apology.


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0