kimmie

vi skriver avskedsbrev som alltid hamnar i samma sopor,
springer maratonlopp genom mardrömmar varje gång vi sluter ögonen
och även då vi ber världen sluta hamra på våra portar så fortsätter den,
tvingar sig in så långt att våra privata utrymmen inte finns längre,
vi skriker och skrattar och gråter för att orka vara,
vi blir ingenting och allt och för några få sekunder vågar jag tro på dina ord,
men sen blir de lögner igen